Fröken H

M ringde, jag hörde på hans röst att något var fel ... K har gått bort. Han dog ikväll, hjärtstillestånd. Fina fina K, 24 år gammal, hela livet framför sig. Det gör så överjävligt ont i mig. Allt annat försvinner och smärtan i bröstet blir bara djupare och djupare. Tårarna vill aldrig ta slut. Aldrig trodde jag att K skulle försvinna. Han, senast på midsommar var helt fantastisk mot mig. Han är världens snällaste. Fan vad jag kommer sakna honom. Sakna hans skratt, att dansa bugg med honom på ett minidansgolv men ändå ta ut svängarna, sakna skämten, hans röst. Hans röst, som jag senast igår tänkte på och log vid tanken på hur den låter. Fina K. Varför skulle du försvinna? Jag är helt tom. Chocktillstånd. Begravning. Fanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfanfan.

Det får inte vara sant. Fan K, du var ju den av oss som alltid vad gladast.






Livet är verkligen skört, på en sekund går det från att vara livslevande, till att inte finnas mer. Jag vägrar förstå det. Jag orkar faktiskt inte det här.



Kärlek.

Ibland önskar jag att jag bara kunde stänga av. Stänga av mig, stänga av känslor, stänga all tankeverksamhet. Men jag verkar aldrig riktigt få det att fungera. Idag hade annars varit en mycket lämplig dag att börja fungera ... Ibland är uppdragen helt enkelt bara överjävligt jobbiga, känslomässigt. Jag vill gråta och skrika ut min förtvivland, men lugn som vilken läkare som helst, sitter jag lika kall, och bara låter orden och känslorna passera genom mig. Har kännt mig ur balans hela dagen. Även om jag vet att det inte syns på mig, så påverkar det mig ändå. Tids nog så hittar jag säkert ett sätt att hantera det annorlunda. Men idag var överjävligt. Milt sagt.

Musik hjälper mig att få reda i den stora oredan av tankar som befinner sig i mitt huvud. Varför är den ständiga frågan. Why. En dag ska jag nog förstå. Jag vill mest bara sitta här i soffan och bara tänka och fundera. Snart kommer J hem, och jag vill inte berätta för honom. Han behöver inte få den dåliga delen av mig. Jag fungerar ju trots allt. Jag kan le och vara glad, och det är inte falskt. Jag bara väntar med de dåliga tankarna till en annan tidpunkt.





Ska nog göra lite te. Fundera över morgondagens jobb och sen försöka njuta av kvällen!
kramkram

Svårt att somna igår kväll. Lyssnade efter konstiga ljud, med tanke på skräckfilmen igår ... men somnade tillsist. vaknade vid sju tråkigt nog. Men somnade om och vaknade vid elva. Jg höll på att bli deprimerad över dem gråa massan som visade sig utanför fönstret. Bestämde oss för att åka till Ikea istället för fotomässan.
Så vi har vandrat runt på Ikea och drömt oss bort ... julmys var det, och vi inhandlade massor med ljus och två stora lyktor!

Nu njuter vi mest av söndagskvällen och har tända ljus i hela lägenheten!


Känner mig mer harmonisk idag. En bra dag med andra ord. Jag hoppas att det ska hålla i sig.




Kram och godnatt.

Bion vad grymt läskig. Såg paranormal activity... ingen trevlig film om man är lättskrämd, och det vågat jag lugnt påstå att jag är. Jag blir ju rädd när J kommer in i köket och jag inte märker det ...
Min puls blev väldigt hög under filmen och enligt J så hyperventilerade jag .. inte så konstigt, jag var livrädd.



Jag har på något sätt mer eller mindre accepterat att jag måste börja jobba med mig själv. Eventuellt gå och prata med någon utomstående som inte är insatt, eller har en relation till mig eller J. Det finns perioder som är lättare för mig, och då är tankarna ljusa. Kan se på framtiden med glädje. Men så finns de mörka perioder, som nu. Jag känner mig fast och det känns inte som att jag har ett endaste verktyg som kan hjälpa mig att komma loss och gå vidare. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra ... jag vill inte gråta en dag till.
Varje gång innan jag somnar hoppas jag att nästa dag ska bli en bättre dag.
Jag klarar inte av att låtsas. Absolut inte inför J. I övrigt så vill jag inte ens prata om det ... únder arbetstid så ignorerar jag allt som har med mina tankar och känslor att göra. Det innebär tyvärr inte att det blir lättare på kvällstid.



Söndag imorgon. Vi funderar på om vi ska besöka fotomässan. Lite småintresserad!
(Note to self : lämna in kameran innan garantin gått ut. )



Filmtime. Jag kanske slipper gråta två gånger idag, har redan haft mitt bryt-ihop idag. Enough is enough.






Jag tvivlar på kärleken.

Ska jag vara förvånad nu? Det är inte längre facebook som är snokplatsen längre. Nejnej.

Varit på stan med Ellie idag, riktigt mysigt! Handlat lite småsaker, och köpte äntligen ett par vinterstövlar! Ska hoppa in i duschen och sen blir det mat innan vi åker till stan för att gå på bio med E&J :)

klump i magen.

Ibland skenar mina tankar iväg. Tänk om jag aldrig skulle få hör din röst igen ... aldrig få höra dig sjunga min sång. Jag är tacksam, att du finns i mitt liv. Men jag är så rädd för att du ska försvinna ifrån mig. Livrädd, så det knyter sig i magen när jag tänker på det.

Igår blev jag fotad i studio, av min brukare. Hon skulle göra en fotouppgift med olika ljussättningar och behövde någon att fota. Lämmpligt offer jag blev, jag brukar normalt avsky att se mig sjölv på bild. Men, oj. Det blev så himla fina bilder, så jag blev nästan tårögd, jag var fin! Det har jag nog i prinicp aldrig sagt till mig själv. Roligt att se resultatet efter en timmes fotografering med olika ljussättningar. Allt handlar verkligen om ljuset, inte kameran. Ska se om jag kan få tre av bilderna sen  .. de som jag verkligen gillade!

Känner för att skratta, eller gråta. Just nu är det svårt att skilja den känslan åt ... båda vore befriande.

Kanske bara borde gå och lägga mig. Läsa lite kanske, fly verkligheten för en stund. Andas.

Natti.

Veckan har varit galen. Jag har aldrig jobbat så här många timmar på en vecka. Långt över bonus. Det har faktiskt gett mig en adrenalinkick som hette duga idag. Många timmars jobb idag, och det gick BRA. utbildningstolkningen har verkligen lönat sig, det har fastnat mer äv vad jag trodde var möjligt. Känslan av att jag klarat och överlevt veckan, och framförallt dagen som varit svår är oerhört härlig. Jag känner mig nästan odödlig.

Fredag, J och hans bror E sitter och spelar tv-spel. Jag lyssna på spotify och funderar över att gå till mataffären och köpa lite godis till E, han gillar sånt. Och jag är inte ens sugen på godis längre. Vilket är otroligt märkligt, med tanke på att jag är ett hemskt godis -och kakmonster. Men något har hänt längs vägen och jag vet inte vad eller när.

Imorgon är det en och en halv månad sen J skadade sig, har inte träffat hans flickvän sen dess. Imorgon ska vi ses. Lite nervös, samtidig som jag inte kunde längta mer efter att hon skulle ringa och vilja träffas  .. jag har så gärna velat träffa dem sen olyckan .. nu när jag vet att han minns mig och alllt är som det ska, då har hon hittat orken igen. Och det är jag tacksam för. Tacksam.

Jag försöker vara så positiv som möjligt, vara tacksam över att jag är frisk, men det finns dagar då jag inte orkar det heller. Jag bryter ihop i en liten hög i soffan och gråter som ett barn som skadat sig illa. Gråter tills tårarna verkar ta slut, och somnar av ren utmattning. Vaknar upp, och tar mig till jobbet leendes som om inget hade hänt. Hur länge ska jag vara sån? När ska jag känna tryggheten och bara vara här och nu och sluta oroa mig?


Ska nog bege mig till mataffären ändå, jag behöver nog en promenad .. tankarna behöver rensas.




Kram.